Dimman var som en slöja över hans ögon och vinterkylan rev sönder hans strupe under hans grova flåsande. Granarna var vita som stjärnstoft, snön var djup och för en oerfaren resande hade landskapet framstått som idylliskt; ur en saga från förr, men den flåsande mannen visste bättre.
Genom gran och en, fram över myr och mark skenade han fram som en galen tjur. Hansandedräkt frös till is så fort den lämnade munnen och istappar hängde längs hans ögonbryn. Den djuriska instinkten inom honom hade tagit över, den som förespråkar överlevnad och flykt över allt annat. Denna drivkraft drev honom från kända trakter och kroppen kände ingen smärta. Men benen visste bättre och utan förvarning gav de upp sin lojalitet och han rasade ner i den puderlika snön.
Ljud som inte hade uppenbarat sig förut hördes nu när han spände öronen nere i snön.Vinden smekte den tjocka skogen och i fjärran hördes musik, en sång som skapades av en lyra och en kvinnlig röst; vars stämma var hämtad från änglarnas rike. Det var en musik som fick den trötte mannen att finna hopp inom sig. Med en kraft han inte visste han hade for han upp ur den meterdjupa snön. Den främmande musiken drev hans ben än en gång precis som hans insikt gjort en gång.
Grankvistar örfilade hans kinder och han satte reflexartat upp sina armar som skydd,men förgäves. Skogen blev bara tjockare och mörkare och kvistarna låg som en blockad framför hans kropp och rev upp kläder och hud under hans desperata färd. Den säregna grandoften trängde upp i hans näsborrar, tillsammans med barr och lav vilket fick han att hosta frenetiskt. Vad som kändes som timmar slogs han för sitt liv med den täta vegetation och den energi han fått under musikens start började sina, armarna fick bly i sig och fötterna förvandlades till stora stenblock.
Plötsligt greppade någonting hans vänstra fot. Han föll ner i snön igen, men denna gång hadehan inte tid att lyssna efter ljud. Saken som greppat hans fot började ivrigt trava sig upp över låren, paniken grep mannen som föreställde sig det värsta, en varg, en björn, kanske en mördare.
Utan att tänka for hans högra fot upp i luften i hopp om att träffa en okänd angripare. Smällen som ljöd följt av ett smärtfyllt vrål gav foten rätt. Armarna for upp och tog tag i de många kvistarna som sedan användes för att häva upp han ur snön, ett kraftag som förbrukade mycket energi. Angriparen lät fortfarande och mannen började springa bort från den.
Han kunde höra ett ord bakom sig. Isurion, Isurion, vad var detta för ord. Det väckte en känslaav hem inom honom, Isurion. Det var ett namn, hans namn. Hans flykt hade förskjutit alla minnen men nu mindes han. Han hette Isurion och han hörde hemma i en by i bergen. Men varför flydde han, vad var det som jagade honom. Isurion kunde inte svara på detta men han visste att han var tvungen att fortsätta mot musiken som fortfarande spelade sin trollbindande klang.
Skogen slutade tvärt och han stod nu på ett mindre fält. Det enda speciella med fältet var dethus som stod i mitten, allt runtomkring var grått och täckt med snö. Husets fönster var upplysta med ett varmt orange sken, hästar stod utanför och sorlet från några människor hördes inifrån. Han la en blick bakåt för att fånga en skymt av förföljaren men skogen var tyst och stilla, det enda som hördes var ett vargylande i fjärran
Han tog en sista kraftansamling och spurtade över åkern, hans osmidiga sprint gav upphov till
ett antal fall ner i den djupa snön men Isurion hade bara sinnet inställt på en sak och det var att nå dörren till huset. Hästarna tittade förbryllat när han kom springande som en galen clown och verkade inte alls bli rädd när han närmade sig, efter en kort stund återgick de lydsamt till fodret som var utställt för dem. Sorlet och den klara kvinnorösten kunde höras klart nu, en taverna måste det vara tänkte han och öppnade den tjocka ekdörren.
Värmen slog emot honom som en tjock vägg och ljuset från alla lyktor bländade hansögon. Smärtan av detta tvingade honom att blunda och trots flera försök kunde han inte öppna dem. Han svor inombords då musiken och sorlet tystnade. Känslan av att vara iakttagen la sig som en blinkade varningssignal i hans huvud. Kunde dessa människor vara allierade med den ute i skogen?
Fötterna började automatiskt att röra sig tillbaka mot dörren men utan syn vägledde de han rakt in i väggen. Folkmassan började skrika något och Isurion kände hotbilden växa. Hans armar for omkring på jakt efter något att greppa och han fick tag i något mjukt och varmt. Innan han hann uppfatta något mer fick han en smäll över kinden.
Smärtan tvingade hans ögon att öppna sig och Isurion kunde nu se till hans förskräckelse atthans ena hand hade lagt sig på en kvinnas bröst. Ännu ett slag föll på den andra kinden, Isurion svor till och en smak av järn fyllde hans mun samtidigt som han tog bort handen. Han tittade nu på kvinnans ansikte. Hennes bleka och släta hy berättade om en ung ålder, hennes hår var gyllenbrunt och vågigt, ögonen var lika gröna som skogen han kom från och de lyste av energi. Hade det inte varit för det arga uttrycket hade hon varit bedårande.
-Broder, det är sista gången du röker Liatel. sa hon barskt
-Liatel...broder? Isurion fattade ingenting, kände denna argsinta skönhet honom?
-Du ser, du minns inte ens något. Jag sa till dig innan men du vägrade att lyssna.
Isurion tittade ner i golvet och började ivrigt granska hans minne. Synen av denna kvinna hade väckt något till liv inom honom. Ett fragment av en händelse blixtrade förbi hans ögon. Han kunde se sig själv sitta och röka en pipa tillsammans med en svartklädd man, röken var frän med en karaktär av mentol. Efter två bloss kom kvinnan, som nu stod framför han, fram och yttrade sig, Isurion kunde inte höra vad men han förstod på ansiktsuttrycket att det inte var något snällt.
Det blixtrade till igen och han kunde nu se sig själv sitta i snön och mumla en barndomsvisa,han kände genast igen melodin. Visan hette ”Mörk är skogen, ljust är hemmet” och brukade användas för att skrämma rebelliska barn.
”Du ska springa, du ska famla, du ska jagas av demoner från förr, tills du inser det värde din familj har i ditt rebelliska hjärta”
Visan upprepades gång på gång på gång. Än en gång blixtrade det till och han kände nu igen sig. En man, springande för sitt liv, genom skogen utan minne och förstånd. En smäll på axeln drog upp honom från hans dagdrömmande. Kvinnan framför tittade bekymrat in i hans ögon.
-Jag minns, jag satt här och rökte Liatel, den där nya rökelsen från stan, tillsammans med en man, sedan började jag fantisera om ”Mörk i skogen” vilket skapade hemska bilder inom mig pågrund av Liatel, om jag ändå hade vetat dess effekt. Jag minns...syster.
Kvinnan log en aning och började ta ett steg fram emot Isurion för att omfamna honom när dörren öppnades och släppte in vinterns kyliga budskap. I dörröppningen stod en svartklädd man med ett korpsvart stelfruset hår. Hans ansikte var fördärvat och Isurion trodde först att det verkligen var en demon från visan, tills han insåg att ansiktet var klätt med fruset blod och snö. Mannen tog några steg framåt tills han stod bredvid kvinnan som var lika förbryllad som Isurion.
-Memmios, herregud, vad har hänt! skrek hon tvärt.
Memmios spände genast blicken i Isurion vilket systern också gjorde.
-Fråga din bror, jäkla galning, han kunde lika gärna ha slagit sönder hela näsan. Hans röst lät varken glad eller arg och det var svårt att se hans ansiktsuttryck för all blod och is.
Isurion förstod nu, den som förföljt honom, som han slog till och lämnade ute i snön var ingen demon utan i själva verket var det Memmios, en kär vän till familjen.
-Vän, förlåt mig, jag visste inte...
-Glöm det, jag var själv så där första gången jag testade Liatel, dock tog jag en avsevärd mindre mängd.
-Jag ska komma ihåg det till nästa gång, sa Isurion med en lättad suck.
-Nästa gång! Kvinnan gav sig in i diskussionen.
- Det blir ingen nästa gång. Detta djävulspåfund ska genast slängas!
Isurion tittade in i sin systers djupa ögon och kunde se en stark välvilja men det fanns också ett stänk av desperation, hon ville sin broder bara gott.
-Ja syster. Du har helt rätt, denna dag har jag haft ett äventyr som räcker en hel livstid. Det var första och sista gången jag använde Liatel.
-Så sant, man borde satsa på det verkliga livet istället för att fly in i drogens ”underbara” värld, sa systern med ett leende.
Memmios himlade med ögonen, han hade hört denna historia för många gånger. Hans ansikte började tina fram och visade ett råbarkat ansikte med ärr och skavanker, plus det sår över näsan som Isurion lagt till. För en okänd person skulle Memmios framstå som en argsint legosoldat, men hans snälla bruna ögon och vänliga skratt tydde på en helt annan man.
Han tog fram det Liatel som de förut hade rökt, öppnade närmaste fönster, och slängde ut det i mörkret. Precis vad Isurion ville göra med hans hemska minne i skogen, men han visste att man måste leva med sina handlingar, oavsett om de är goda eller onda.
Han väcktes än en gång av den mystiska musiken och vände sig snabbt om. Där videldens varma sken stod hans syster och sjöng samma låt som hade lett honom till det ljusa hemmet, bort från den mörka skogen. Precis som visan berättade.
-Borta bra, men hemma bäst. viskade Isurion till sig själv.
